Seden med pyntad julgran inomhus har sitt
ursprung i 1400-talets köpmannagillen och hantverksskrån
i mellersta Europa. I Sydtyskland
och Schweiz omtalas smyckade julträd från slutet av medeltiden,
medan den riktiga julgranen med ljus
nämns från 1660-talets Pfalz.
I Sverige omtalas den första julgranen - i slottsmiljö - 1741, och
var då klädd med saffranskringlor.
De första granarna var för det mesta bordsgranar,
vilka ofta påminde om julljusstakar. Först vid mitten
av 1800-talet började de rumshöga granarna att bli
mer vanliga. Att hänga olika slags prydnader
i julgranen har varit vanligt ända från början. Det har dock
funnits klara sociala skillnader.
Granen i ett borgarhem vid 1900-talets början
kunde digna av papperskarameller, kakor, äpplen, korgar, glasfåglar,
ljus o.s.v. Det förekom också att man byggde upp små hus
och vägar. Statarens gran var betydligt enklare klädd med till exempel
äpplen, tussar av vadd, kristyr och marknadskarameller. I torparhem nöjde
man sig länge med smågranar som kunde ställas på bordet.
Först vid sekelskiftet blev granen allmän sed
i vårt land.
Seden att resa kommunala utomhusgranar slog igenom 1920.
Idag har ca 75 % av de svenska hushållen julgran och av dem är
80 % av arten vanlig rödgran.
Hämtat från http://www.hs.halland.net/landsbygd/artiklar/
odlingavkungagran.htm
Julgranens symbolik och uppgifter
Tidigt var granen ett heligt träd i norden, inte bara vid midvinter utan året om - vårt skärm, vårt beskydd, svordomsupptagande, vinterhärdig, våra hjärtans grovhjälp, våra gravars ris, diktar Harry Martinson i "Gräsen i Thule" om dess betydelse.
Granen var särskilt vintersolståndets träd, som pryddes och gavs offer och sedan brändes upp för att garantera en bra början på det nya solåret. Det berättas hur en kristen missionär gav sig till att hugga ner ett gammalt asatempel, vilket svenskarna lugnt åsåg. När han däremot började ge sig på en närstående gran tröt deras tålamod. Där höll gudarna till...
Julgranen hade från början troligtvis till uppgift att hålla onda makter på avstånd.
Sönderhackat granris brukas över allt, att strös på golven, att därigenom förskaffa rummen en ren och angenäm lukt, berättas i Linnés Flora Oeconomica (1749).
Granbarr har strötts ut av allvarligare skäl än så.
I Jämtland skyddade hackat granbarr på gårdsplan och i byggnader
där någon stod lik mot gengångare
(som är barfota). Genom att sätta upp en gran vid dörren kunde
man också lura gengångare som strök omkring. Granen fick
dem att tro att man hade sorg i huset, vilket
hejdade dem.
Kristen mytologi
Granen fick naturligtvis sina egna kristna myter i
Norden. Den sades vara evigt grön till tack för att Jesus en gång
fått regnskydd under den. Granen finns också med i historien om
hur olika trädslag bidrog med var sin bit till Jesu kors.
Paracelsus och Djävulen
Att Satan sitter fast i granen är däremot Paracelsus förtjänst.
Han ska en gång ha funnit Djävulen fastkilad i en gran. De två
kom överens om att Paracelsus skulle befria Djävulen mot att han
fick alla ämnen som behövdes för att göra guld. Paracelsus
höll sin del av överenskommelsen men inte Djävulen. Under diskussionen
uttrycket Paracelsus förvåning över att Djävulen kunde
få plats i ett så litet hål.
- Jag kan göra mig hur liten jag vill, svarade Fan
och bevisade det genom att förvandla sig till en spindel.
Vips var Paracelsus där med fingret och täppte till
Brudgranen
Brudgranen, även kallad bröllopsgran och bröllopsstång,
var en gran som kvistats och barkats så att bara toppruskan fanns kvar
och som ställdes utanför huset
till bröllopet.
Till begravningar ställde man likadana ruskor längs vägen med
topparna brutna så att de pekade mot kyrkogården, eller så
lade man granruskor på marken med barren pekande åt kyrkogårde.
Senare - belagt av folklivsforskare så sent som på 1950-talet
- nöjde man sig med att risa, d.v.s. gårdarna som låg längs
begravningsföljets väg lade ut hackat granris på körvägen,
t. ex. i form av ett stort kors. Att inte risa var då ett sätt
att uttrycka sitt avstånd eller ringaktning för den döde.
Det fanns andra oskrivna regler: Det var viktigt att inte gå in i risningen
innan liket passerat, för då kunde den döde gå igen,
berättas från Småland.
Julruskan
Julstången eller julruskan, dokumenterad i Sverige sedan 1600-talet,
ställdes utanför stugan på samma sätt som brudgranar
och begravningsgranar och var
ett tecken på att julefrid skulle råda.
Julgranspynt
I äldre skildringar får vi veta att julgranen vanligast kläddes
med vaxljus, äpplen och kakor. Men från
och med 1800-talets mitt fanns speciella julgransdekorationer att köpa
i städernas bodar och
på marknaderna. Julgranskarameller med bokmärken
på och med eller utan "smällare" dök upp cirka år
1870. Julgransflaggorna uppträdda på snören dök upp och
blev populära vid sekelskiftet. Glitterstjärnorna kom en bit in
på 1900-talet.
Men redan på 1700-talet hade utgångsmaterialet för glitter
uppfunnits i Tyskland. Klassikern bland julgranspyntet,
glaskulan, kom på 1820-talet och var handblåst. Speciella julgransljus
kunde köpas redan på 1870-talet. De äldsta ljushållarna
för granen var
gjorda av järntråd, som upptill hade en hållare i form
av en spiral att fästa ljuset i. Från hållaren löpte
metalltråden ner till en motvikt i form av en blykula
eller krok. I slutet av 1800-talet slogs dessa ut av de fjäderförsedda
ljus hållarna.
Tjugondedag Knut
På tjugondedag Knut dansas julen ut! Hos allmogen ordnades stora kalas.
Nu skulle man äta upp all mat
som fanns kvar från julhelgen. Dessutom skulle allt
pynt plockas ner. På många håll omtalas seden att öppna
alla dörrar och bokstavligen fösa ut julen
med
en riskvast. På andra håll gick ungdomar runt och dunkade i husknutarna
med en klubba för att på så
sätt markera att nu skulle julen ut.
En av de mer kända sederna är att gå med Knutsgubbar.
Dessa gubbar som för det mesta var gjorda av halm placerades i hemlighet
utanför grannens hus. Gubbarna försågs ofta med ett "pass",
en papperslapp med ett meddelande som antingen kunde vara skämtsamt eller
elakt. Fick man en sådan här "gubbe" gällde det
att så snabbt som möjligt flytta honom vidare till ett nytt hus.
I slutet av 1800-talet började det i de borgerliga skikten, till att
börja med,
att bli vanligt med julgransplundringar och Knutsbaler.
Obs! Granen är Medelpads landskapsväxt
sedan
början av 1900-talet. Medelpads landskapsfågel är däremot
Mindre korsnäbb.
